Ibland skuttar livet lite som det vill. Fram och bak, åt sidan, fram igen, bak, upp och lite ner.
Människor möts, träffas på. Kramas om, pratas med. Allt är som ingridienser i ens liv. Jag är en ingridiens i ditt liv. Du läser mina ord. Du pratar med mig, du tänker på mig, du upplever mig. Alla små delar gör liksom kakan, men man kan inte ha kakan och samtidigt äta upp den. Du kan försöka, men alla små naffs i kanterna kommer göra att du oundvikligt kommer komma fram till mitten. Och när mitten är där, så räcker det till slut med bara ett litet naffs till för att kakan ska vara borta. Du har den då i magen, men du kan inte se den.
Som minnen, du kan se dom. Men du kan inte återuppleva dom. Det kommer bli nya minnen, som kanske påminner om dom gamla men det är inte riktigt samma sak. Kanske bättre, kanske sämre.
Minnen är som påminnelser, om det du vill ha eller inte vill ha. Vad du vill återuppleva eller helst slipper gå igenom igen.
Ibland träffar man människor som liksom tar andan lite ifrån dig. Som bara finns där, plötsligt och hastigt. Du vet inte riktigt hur, var eller när men människan har plötsligt tagit ett kliv rakt in i ditt pågående liv. Pang.
Och ibland lika plötsligt kan dom försvinna. Men inte helt, för minnen kan ingen ta ifrån dig. Du kan välja att göra det till ett fint minne, något som var tvunget att ske för att klara dig själv. Meningen med allt, den kan vara rätt så jävla oklar.. Kanske finns det inte ens någon.
Det viktigaste att komma ihåg, är att mitt liv lever jag själv. Med ingridienser från hela världen. Med hjälp av olika satser. Tex. Så kan choklad vara mäkta gott, och sylt är gott. Men tillsammans, så tar det liksom ut varandra lite. Hur mycket du än skulle önska att du kunde säga mmmmm efter delikatessen så kan du inte riktigt. Och du kanske inte vet hur det kommer sig, varför liksom? Du vet bara, att det är så... Och du orkar inte lära dig tycka om just den blandningen. Inte sådär tycka om så du kan säga mmmmm.
Men det gör inget. Jag måste inte. Och, jag måste inte sätta ord på varför. Jag måste inte förklara varför.
Ibland liksom är allt bara som det är... och ibland är det rätt så tråkigt.
Människor är spännande.
Och jag är trött. Så nu ska jag efter en bra jobbnatt (som gick av bara farten) sova litegranna.
Jag hoppas på sol snart. Det här passar mig inte. Jag blir helt muck i huvet ju. Ni ser ju själva ^ .
.jag har troll i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar