Skriv då, sa hon. Skriv som om du aldrig skrivit förr. Pånyttfödd. Skriv som om orden är andetagen och överlevnad är ett måste.
- Men om ingen kan läsa orden, varför skriva? Ekade mitt svar i hennes tomma skalle.
- För att du vill leva. Svarade hon. (uppenbarligen inte helt tomt ändå)
Men hur skriver man om något som inte går att dela. Hur printar man livet i svarta gemener utan kroppspråk. Jag vet ju! Men jag har glömt... Som med så mycket annat.
När försvann det? När slutade orden dansa balett och inte fyra bugg och en coca cola i huvudet?
Jag tror mig ana. Fragment av varför finns alltid, har alltid funnits... Men hur delar man något som inte går att dela? Utan att världen får veta allt.
Jag tänker på svängdörrarna, om den andra hade varit bättre. Eller den tredje kanske. Varför tog jag ens den femte? Men så pang bom direkt och utan möjlighet till parering. Slår jag mig själv på käften. Tänk framåt!
Och ikväll dricker jag vin på balkongen. Med Otrivin Comp och min sista cigg.
.min värsta tid är nu.
