22 november 2016

Well.

Ibland tänker jag ju att jag borde skriva mer. Mycket. Passionerat. Debatt. Ordbajseri och blaha bla. bara för att få ur mig liksom. Det är ju så jag funkar, att tömma mig med ord som ändå är läsbara. Tömd skit men på en bädd av väldigt mjukt papper. Men så känns pappret för mjukt, tunt liksom... och jag är rädd att det kanske spricker. Och jag slutar fungera. Till en viss del. 
En stor del funkar ändå, det bara måste ju vara så. Allting snurrar runt, oändligt och repetitivt. Som boomerang på Instagram, ungefär. Vet egentligen inte så noga hur det funkar, har aldrig boomerangat så att säga. 
Jag hatar att jag älskar social media och jag älskar att jag hatar den. Sensmoralen i det? Well I don't know. Måste det alltid finnas en sensmoral? Eller räcker det med moral och ibland lite sens (sans??)? 

Jag är på hemmaplan. I ett badkar jag säkert spenderat mer timmar i än du någonsin skulle ha tålamod att räkna till. Jag mår fint här. Lyssnar till skogens blåst. Diskmaskinen i köket på nedervåningen tryggar mig i märkliga ljud och katten ligger på badrumsmattan spinnande av golvvärmen. 
Jag intalar mig att det är lugnt nu. Andas. Orka. Kämpa. Låt hjärtat få tid att pumpa kärlek istället för enbart luft till lungorna. Landa. 

.och så går jag upp.