note.

Och nedanstående inlägg är självklart en summering av alla gånger det händer.
Ingen nämnd och ingen glömd, så att säga.

Nu ska jag byta kläder och gå en prommis med vinflarran i högsta hugg bort till Mossbanan för lite äkta go mellomys!

.miss you!.

PMS

Ni vet känslan när ni försöker förklara något, öppnar munnen och pratar, berättar. Och inte en jävel lyssnar. Ni blir tysta och de ni tänkte säga blir aldrig sagt för rösten räcker inte att spräcka sorlet i rummet med.
Men så plötsligt lyssnar någon och det du vill säga kommer ut för det vill verkligen sägas och det vill bli lyssnat på. Och så berättar du och möts av ett skratt, ett hån. Någon hånar det du har velat prata om och du inser att det var en fejklyssnare som fick höra orden. Någon som hellre ville höra sin egen röst än din. Du tar illa upp, känner dig stött och kniper igen. Gränsen blev nådd.

"har du mens eller? Jag skämta ju bara!"

Och jag kräks lite i min egen mun. Stänger igen. Håller käften. Blir förbannad och svart inuti. Och den dagen jag verkligen har mens, eller snarare dagarna innan. Då kommer det märkas, tro mig.


- Posted from my iPhone