himlakroppar.

Efter en fin fin kväll var jag precis på väg in i drömmen när telefonen ringde.
Med tanke på att jag inte hört hans röst på flera veckor så svarade jag. Det blev ett långt samtal, saknar dig som fan Peter! Jag går ju inte runt dagligen och tänker att jag saknar massa människor, det skulle göra alldeles för ont i ett litet nöthjärta. Men när man blir påmind, då tillåter jag mig att sakna.
Nu var det ett tag sen vi lade på, men jag är sömnlös som vanligt. Började kolla på en film "Sebbe" men den gjorde mig bara förbannad så här ligger jag nu med tankar som står mig upp i halsen (som lasse skulle sagt).
Jag tänker på hur länge jag kan skjuta upp något, när är det försent och hur hårt på käften skulle jag slå mig då? Jag orkar inte dela mer, inte nu. Men ni fattar, hur länge kan man gå runt och låtsas som ingenting? Ignore, delete. Det man inte tänker på känns inte. Indeed. Men sen då, när det är helt jävla oundvikligt att tänka på det, hur känns det då?
Jag vet, helt förjävligt. Men bättre då än nu? Nej inte alls.
Jag ska!!

Jag vet inte hur jag ska somna, jag är trött men kanske inte tillräckligt. Att jobba natt........... Att bli beroende av pengar, det sämta jävla beroendet som finns. Alkoholism är kanske inte heller så kul iofs.
Och när jag tänker på det jag inte vill tänka på så tänker jag på alkohol också, på alkoholister. Och när jag tänker på dom tänker jag på han. Och när jag tänker på han tänker jag på er. Och jag känner ännu mer måsten, ännu mer att tiden rinner iväg. Jag ska! ... jag vill.

Om jag kunde radera ut alla dumma och otäcka tankar nu och bara sluta ögonen och se det jag vill se och mötas i drömmen skulle jag bli glad. Men hur många timmar måste jag ligga här innan det händer liksom?! Jag blir galen. Men ikväll är det fest så bättre lite fucked up nu än sen, tänker jag.
Alltid så positiv ;)

Jaja, ta inte det här på så stort allvar nu. I beg you pardon, I never promised you a rosegarden. Typ.

.att längta efter det riktiga sparklet.