Fem, klockan är det. Vargtimma? Eller den kanske redan har varit, jag vet inte, jag bryr mig inte. Jag ligger sömnlös, inte ens filmen Cyrus kunde få mig trött. Den fick mig mer bara att längta, och att hoppas. Men nog om det.
Så många dumma och ledsna tankar i mitt huvud just nu. Cancer. Smaka på ordet, inte aptitligt någonstans. Cellgiftsbehandling, att ens orka skriva ordet är en bedrift. Just precis nu tog mina ord lite slut. Jag vet inte vad jag ska skriva eller om jag vill berätta om klumpen i min hals. Jag vill bara att ett mirakel ska ske, jag vill inte att människor jag älskar ska ha smärta, ska gråta, ska försvinna. Vill inte, vill inte, vill inte. Jag skiter tydligen i det här med att inte ta ut någon sorg i förskott just nu, det är säkert ryggjävelns fel men jag orkar inte. Hur är det det står skrivet? "Varför ska vissa lida mer än andra?"
Det är ju så, gång på gång blir det bevisat. Varje liv har ett eget öde, men många öden kan delas. Alla fall en tanke som värmer lite. Att dela någonting. Så jag fläker. Jag har nog inte riktigt talets gåva, jag har sällan viljan att dela något som får mig att bli lätt illamående. Men nu skriver jag och det är min blogg och mina ord. Om ni läser där uppe i överkanten så ser ni det. Jag skriver att jag hoppas på mirakel och jag kan tycka att ni med kan hoppas lite.
Jag är sömnlös. Tänkte att jag kanske kunde få bli lite trött om jag skrev ner det som mals runt i huvudet. Tji fick jag, gäspen är inte ens nära.
Well. Jag ska försöka tänka på dom små tingen som finns och som får mig att le.
Sova kommer vi få gott om tid att göra någon annan gång.
.änglar finns.
1 kommentar:
*Kramar om hårt*
Skicka en kommentar