Först när du tog av din styrka,
knäppte upp pansaret av självhädelse,
lät din stolthet glida ner till golvet-
först när du tog av din utåtvändhet,
vek ihop den på en stol för natten
och lät alla attityder falla
då var jag tillspillogiven:
floden sköljde förbehållen,
havet tog dem, lät dem sjunka,
då var jag en fånge. Pannan
tryckt emot ditt revbengaller
med en hemlig dröm om port och nyckel,
redan längtande till frihet, frihet-
När du grät en gång mot min skuldra
och skamset dolde ansiktet i handen
vet du att din svaghet blev din styrka?
/Martha Larsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar