Vackra underbara lördag! Solen värmer skönt, att jag är lite lätt sliten från gårdagens kräftkalas rör mig inte i ryggen och ikväll kör vi igen. Livet är fint mot mig, möt det med ett leende så blir allt liksom lite lättare. Lite vackrare.
Egentligen har jag inte så mycket att skriva just nu, men jag har ju upptäckt att min statistik på läsare har ökat nåt så sjukt så det är lika bra att hålla er uppdaterade.. Gillar att någon läser mina ord liksom. Däremot känns det som jag kanske måste tänka lite på vad jag skriver och det är inte jättekul, så kan hända att jag skiter i det. Det är ju min blogg och mina ord, serru!
Nu är jag alla fall hemma från Kumla. Staden som gud glömde. Men mossbanan och hemma hos mamma är fina platser så där trivs jag ändå rätt fint. Tänkte att jag cyklat på den där vägen ungefär 3ggr dagligen i minst 10 år. Till skolan, till träningar, till matcher, till vänner, till kärlek. I regn, i snö, i hagel, i sol och i tårar. I skratt, tillsammans med någon, ensam, full, trött, förlorad, segrare... Ja i alla tillstånd som kan tänkas liksom. Den enda platsen i Kumla som inte skrämmer mig, som jag kan gå ensam på, där jag kan blunda och ändå hitta vägen. Komiskt då att just igår så verkade alla så oroliga för mig?! Men nej, cykla inte själv. Akta dig för otäcka gäng, ta på dig vantar, knäpp jackan! Stanna inte för någon, cykla raken vägen. Hahaha, söta fina ni. Tur att jag klarade mig den här gången också ;) Däremot var det ju svinkallt, men jag hade sällskap i mitt öra. Jag pratade säkert alldeles för mycket och om något hon inte alls ville höra om. Men det går ju att säga stopp! :)
Nu dusch, sen en kaffe hos finaste Betts. På balkongen i solen.
.roses are red.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar