För fem år sen exakt idag på dagen vaknade jag upp på idrottsvägen. Där jag och Frida hade blivit några slags inneboendes, hemma hos Bettski. Jag vaknade tidigt, och ville inte väcka sötisarna så jag la mig i det stora badkaret. Jag visste direkt när telefonen ringde, varför den ringde. Och när man vet varför en telefon ringer och man vet att efter samtalet kommer jag gråta tills det bli översvämning i badkaret så tar det lite emot att svara. Men jag svarade, och det var mamma som berättade att robban inte hade orkat stå emot längre utan dött på natten. Jag gick upp ur badet och in till mina lovers, och vi alla grät. Jag fällde lite tårar nyss med, det blir så när människor jag älskar skriver ord som gör ont i magen. Mina älskade kusiner, ni är dom starkaste och vackraste! ♥ Och idag saknar jag dig Peter... Nu flyttar vi till Stockholm för tusan! (och jag saknar robban, och tänker att varför ska alla fina, vackra och underbara pappor försvinna först?)
Ah kommer bli en känslosam dag, men kvällen blir nog fin alla fall ;)
.livet är orättvist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar