Det finns ett segt jävla långt gummiband i mig. Det går inte av, det kan dras ut otroligt långt. Oftare än tvärtom är det dom som drar som fölorar, inte mig det dras i. Jag ger inte upp så länge jag vet vad jag vill, det handlar inte om tålamod (för det har jag inget...) det handlar mer om viljan att få rätt, att klara av.
Jag vill klara av känslan jag känner, jag vill att det jag tror ska stämma och att jag kommer få rätt. Plötsligt händer det. Men rädslan över att ha fel börjar skrämma mig, och alla vet vad rädda människor gör. Springer.
Som tur i oturen är har min kondition tagit en lång jävla semester till Japan och blivit begravd så jag står stadigt (med lätt darrande knän) kvar. Längtande, efter tiden tillsammans.
.så de så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar