Den här meningen som lyder "jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig" har för mig flera betydelser. Dels så stämmer den om man väljer att tänka på ett sätt. Tänker man på det andra stämmer det inte alls.
Men människor händer varandra och berör dom dig på något sätt har dom satt små fotspår (eller föralldel, kanske en sula över näsan) i dig. Ditt liv påverkas av saker som händer, och du kan aldrig hindra livet från att hända. Väljer man att se det som att det som inte går att ta på finns inte, förloras en del av charmen med livet. Tror jag. Jag är knappast nån profet eller alkemist eller whatever som finns. Jag är bara jag. Vad mer kan jag vara?
Lars Winnerbäck säger i ett sommarprat som jag letar mig blodig efter men inte kan hitta att "du har ett ansvar, ett enda ansvar. och det är dig själv. ditt eget liv." jag kan citera lite fel men det gick ut på ungefär det. Och det är så jävla rätt.
Finns där människor i livet som tar mer än ger, som förstör mer än gör gott. Sula dom. Finns det människor som betytt något och som alltid kommer att göra, ta till vara på dom. Minns dom. /Jag har varit med om dom och jag kan aldrig förlora det./
Jag ville ringa henne. Jag ville bara höra att allting funkar som det ska. Jag vill bara inte förlora en fin människa. Så mindes jag orden som står skrivet i början och jag inser att även om det då och då gör lite ont så kan jag tänka tillbaka och minnas vad som getts mig. Vad som var då och vad som blev sen. Jag vill inte vara utan något.
Och det är först då jag inser att allting händer av en orsak.
.tjosan i trosan vare går undan i prosan.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar