Minns du när jag åkte ner direkt efter jobbet? Hur jag sov hela dagen innan för att kunna vara med dig tre timmar längre på en helg som alltid var för kort?
Minns du mina ord när jag skrev till dig långt efter att jag borde sova för att saknaden slet i mig och vägrade låta mig somna? Minns du mina glada rop när jag hade fått semester och enbart tagit ut dagarna för att vara med dig? Minns du lyckan i mina ögon när jag hade väntat på Landvetter en mindre evighet för att hämta dig efter din resa som kändes som en evighet?
Jag minns plötsligt allting. Allt jag har känt, allt som har bränt när man mitt i leendet känner sig ensammast i världen. Hårda ord blandat med fina ord. Mjuka handlingar blandat med något som känts som ett måste.
Jag är inte känslokall. Hela mitt blodsystem kan känna av temperaturen på människan mitt emot mig... Att uppfatta en situation. Att förstå ett handlande.
Men att inte räcka till. Den känslan är min och den dödade mig. Oss.
.när allt jag vill är att leva.
- Posted from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar