Först sken solen, det var vackert men iskallt. Sen kom kaoset, snöstormen försökte blåsa mig av vägen. Men precis när jag hann tänka men va fan ska det inte bli vår nångång så uppenbarade sig himlen. Knallröd. Rosa. Brinnande. Som om ljuset alltid finns strax bakom molnen.
Kanske är det bara en liknelse för att jag inte ska kräkas i min egen mun av smärtan som uppenbarar sig när orden nästan når min tunga.
Jag trodde aldrig detta. Det fanns inte. Men jag borde lärt mig av mina misstag. Att aldrig tro för hårt på illusionen om den totala lyckan.
Nej snälla ring inte mig nu. Jag stänger av ljudet. Jag svarar inte för jag vill inte. Det e inte ni, det e jag. Vi hörs imorgon istället, eller en annan dag. Jag måste pumpa upp mina lungor med syre nu och sen ska jag jobba. Tack gode Gud.
.som så många gånger förr.
- Posted from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar