Man tror man känner en människa. Att man betyder någonting. Man tror att man vet hur allting är, att det som är är för att allting varit som det varit. Sen plötsligt som om blixten bara slog ner så brinner idyllen upp och man förstår ingenting. Lite så tänker jag att det känns ibland. Eller kanske mer ofta än ibland. Men vissa saker kan man inte göra något åt utan man måste bara låta tingen ha sin gång. Allting har en tid, din tid och min tid. Vår tid.
Ibland kanske man kan hjälpa timglaset med lite sand men om inte orken eller viljan finns att fylla på kanske meningen är att låta det bli tomt. Vem vet.
Allt jag vet är att det som händer måste hända för det står skrivet. Och hur jag vet att de är just så det är, e min hemlighet men såååå att det e sant.
.och där kom punkten, de e allt jag säger.
- Posted from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar