Inatt har Spotify gått varm på min tele och i mina öron. Alltså ibland förstår jag inte hur lite gemensamt jag har med vissa människor. Tack alla tekniknördar som fört allting framåt och som gjort att man kan proppa igen och lyssna på musik nästan precis exakt när man vill!
Har haft lite nostalgi, chattade lite med Little Rose på Wordfeuden förut och kom och tänka på världens finaste men kanske sorgligaste låt. Förr i tiden (waaay back) så brukade hon sjunga den för mig. Inatt när jag lyssnat på den har jag inte tänkt att låten har ett dugg med mitt liv att göra nu, snarare med en liten väns... Men den har haft med mitt liv att göra, som så många andra låtar. Det är märkligt, och ibland faktiskt rätt så jävla tråkigt hur låtar kan bli "förstörda" av minnen. Den här låten är däremot inte förstöd, och den är underbart vacker och sorglig. Håller ni inte med?
Sökte semester på torsdag, tänkte jag kunde få en liten lång helg med min böna eftersom det blev bestämt som så att jag åker ner till Göteborg i helgen som kommer. Men det sket sig. Fast ner ska jag, och jag hoppas få träffa på dom nya Göteborgarna Betty och Märta också! :)
Nu ska jag avsluta med en låt som minner om tiden just nu, bara för att jag känner som hon sjunger. Amanda Marshall – Believe In You
Nu börjar dom flesta människor vakna till liv, så bäst att jag går och lägger mig. So long!
.kärleken är Hon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar