Alvida kom in nu på morgonkvisten så jag slussade ut Dexter till andra hallen och släppte in bönan. Släppte ut Dexter och mös lite med vildkatten Alvida. Men så ville hon ut igen. Jag tittade noga så inte Dexter var i närheten och öppnade dörren. Och in flög han! På lilla Alvida. Hårtussarna flög och mitt i allt var mitt ben och försökte sära dom åt. Det funkade men min tå fick lite ont... Alla fall, Alvida sprang ut och nu kommer hon ju aldrig våga sig in igen. Gaaaah! Vad gör man åt helt oense katter?? Puh, tur att mamma och Johan kommer hem om en vecka alltså ;)
Nu ska jag försöka få ner pulsen och njuta av att det är helg. Så de så.
.att sakna någon är att vilja dela alla stunder som aldrig kommer igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar