När det sedan ramlar in en bild framåt kvällen och det är en sådan där supersötis och mina hormoner är i fruktansvärd obalans och pmsen bara skriker chooooklad kan jag inte låta bli att helt obehindrat bara grina översvämning.
Och jag gråter av lycka, för att alla mina vänner är så fina och för att alla mina gamla godbitar nu är berikade med små. Lycka. Alla är så fina, alla! Ni är kärlek och trots att vi ses så sällan är det som att det aldrig spelar någon roll.
Och om en vecka kommer jag inte förstå hur känslor kan spela sådana spratt med människan, eller kanske framförallt kvinnan. Det går upp och det går ner...
På samma sätt som jag är lite olycklig över att aldrig träffa på någon så underbar som mig själv att gifta mig med ;) är jag livrädd för att möta någon som mig. Jag kan ju uppenbarligen inte riktigt hantera mig själv emellanåt och behöver således någon starkare, men ingen kan ju vara mer stark så jag är i ett moment... Eh 22? Eller..?
Får helt enkelt nöja mig med vänner och vackra varelser sålänge. "people need more lifegoal and less relationshipgoals" men problemet är ju när orden i citatet hänger ihop.
Nåväl. Jag tror fortfarande på att jag behöver henne. Som om pusslet är under uppbyggnad och bitarna bara behöver slipas till för att passa perfekt. Perfektion tar dock tid, och sällan i livet finns tiden, stillheten eller lugnet att vänta in den. I alla fall för mig. Jag brinner. Ibland bra, en livlig eld slocknar långsamt. Dock kan den sprida sig lätt, överallt och ingenstans. Ibland rivs murar med eld, ibland förstör den bara mer än vad den värmer. Men skit i det nu!
Ikväll väljer jag att le åt det vackra, som jag hela tiden får ta del av. Beständigt eller flyktigt, det vackra är fortfarande vackert. Punkt och slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar