Det är alltid dom människor som kan med, att dela med sig av livet som det är mest slit för.
Det är aldrig tystnaden som har flest öron eller mest stöttande händer.
Sällan ifrågasätts ord som aldrig sägs, delningar som aldrig delas. Det finns en integritet som måste skjutas sönder med laser, sällan orkar någon. Eller vill. Oftast måste istället det egna få delas och vemodet i ens egna melankoliska upplevelser förblir alltid vackrast. Om en inte behöver veta om någon annans upplevelser. Egot är talets pseudonym.
Jag påstår ingenstans att det är synd om tystnaden. Så vacker den kan vara och så bra den hör minsta lilla viskning. Uppmärksammar varje litet spår av ljud, rörelse. Det kanske också ligger på tystnaden att låta lite ibland, men den har svårt för det. Allt den vet är ju att vara tyst...
.dimridå och deletad text, sry.
- Posted from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar