För sju år sen vaknade jag upp med två vänner som bara sov och sov. Jag la mig i ett bad och strax efter 8 ringde telefonen. När den ringer så tidigt en lördag och man har väntat ett samtal som kommer förändra allt fryser liksom blodet lite till is. Egentligen behövde mamma inte säga något, jag visste redan. Jag förstod varför jag inte kunnat somna om...
Jag låg kvar i badet säkert en timma men sen gick jag in till Bettan och Frida och vi grät en hejdlös gråt allihopa. Alla för olika saker men det var ändå så fint att få ha dom runt mig.
Det är sju år sen idag som Robban gick bort. Som min älskade moster förlorade sin kärlek och mina underbara kusiner förlorade sin pappa. Vi var som en familj allihopa när jag var liten och än idag så blir jag så fruktansvärt ledsen när jag tänker på att han är borta för alltid.
Världen är så jävla orättvis och jag kommer alltid vara rädd för att det vackra ska ta slut.
Därför. Värna om varandra. Älska och njut av livet här och nu. Du kan aldrig veta vad som händer bakom nästa krön. Aldrig.
Frida är här nu med. Så fint att ha henne här :) och så underbart att ha min kärlek max en fingerlängd ifrån mig. Happiness.
.även om det just nu är lite väl fuktigt i ögonvrån.
- Posted from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar