Klockan är massor, det är ny morgon men jag är kvar i gårdagen. Det var en fin dag, och min feber har släppt. Trots att det gör lite ont under huden...
Jag var vid kyrkan idag, tände ljus på Robbans grav. Har inte varit där mer än en gång kanske.. På fem år. Det var fint! Jag såg flera fina stenar, med namn jag en gång känt. Varje namn har ett minne. Jag gick lite på måfå för det var en sten jag inte riktigt mindes var den låg. Trots att jag var med, när kistan sattes i jorden. Men så plötsligt bara var den där, hans pappas. Sju år senare är jag här nu, med bara minnen.
Det är tungt att se en klasskamrats grav, det gör lite ont i mellangärdet. Hur livet inte riktigt är rättvist. Vissa öden i livet, är lite smärtsammare än andras. Det är så, och kommer alltid vara så.
Ibland är det skönt, att tänka på lite större saker. Lite viktigare saker, än sina egna små små bekymmer. Det finns så mycket att vara glad över, att kunna andas lycka är en av de finaste gåvor.
Och jag tänker, det är väl bättre att passa på medans lyckan finns där i magen än att tänka att den ska ta slut och inte våga andas alls? Man får aldrig ta ut någon sorg i förskott, det slutar bara med att du får gråta minst en gång för mycket.
Nu ska jag släcka ner, och vila mina små bruna ögon.
När jag vaknar vill jag vara frisk. Och när jag somnar imorgon, vill jag ha skålat i champagne med Orup! ;)
.du är fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar