Jag har skrivit ett brev till dig. Jag har till och med läst in det.
Egentligen vet jag inte om det är till din persona eller indirekt, bara att det handlar om dig. Och mig. Och oss. Vi som aldrig blev det som egentligen var menat. Eller jag var väl inte menad alls, men när jag väl trotsat allt och bestämde mig för att få finnas, så borde rollen axlats något bättre. Din roll alltså.
Jag har funderat på att publicera. Kanske läser du, kanske får du ångest och kanske kan det hjälpa någon. Att inte bli utsatt.
Det är nämligen inte ett brev som jag lägger i ett kuvert från jobbet och åker förbi din brevlåda med, du kommer alltså aldrig få hålla det i din hand. Det är mer ett statement och det är för mycket känslor (för mitt eget bästa). Hat, likgiltighet, avskum, äckel, förnedran... Ingenstans finns det ens en ton av kärlek.
Men så kommer frågan. Varför ska jag, med risken att förvärra allt, spä på ångesten och hatet. Likgiltigheten, hos dig. (jo jag vet att vi ibland är lika, usch...) Och den frågan är grunden till att jag inte (inte än, inte nu) fläker ut brevet för allmän beskådan. Kanske finns det något kvar, en liten liten glöd under flera ton av aska. Kanske är verkligen hoppet det sista som överger människan och kanske är det just i juletiderna som det känns mest. Det är min julhälsning till dig. Skicka ingen tillbaka, det faila så jävla hårt sist (2a januari 2003, dagen efter det hemska). 12 år.
.delete, erase, backup battery is charching.
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar