22 september.

Det är 9år sedan han lämnde oss. Mest er, men jag skriver oss.
Han var en del av mitt liv. Jag minns inte första gången vi sågs, jag var liten då. Jag minns inte sista gången vi sågs, jag var vuxen då och borde ha etsat det minnet fast i mitt hjärta.
Jag fungerar inte så. Att jag minns första och sista gången. Speciellt inte sista. Blotta tanken på att en gång kan vara den sista får mitt hjärta att krossas, trots pansar. Jag visste bara inte att det skulle göra så ont i hjärtat av att inte veta. Sista gången.

Årsdagar smärtar bakom ögonen. Minnen sköljer över en, ohämmat och opassande vattnas synen av salt och allt blir diffust och immigt. Det man ser är minnena som spelas upp bakom ögonlocken.

Jag vaknade upp den där morgonen 22 september 2005 otroligt tidigt. Vi hade sovit tre stycken i en stor säng och vi alla hade sorg, olika smärta i kroppen. Vi hade varandra (det skulle visa sig att en blev min bästa vän och en min kärlek för en stund) men den morgonen lät jag er sova och jag la mig i badet. Strax efter 8 ringde telefonen. Mamma. Mammor ringer inte så tidigt. Jag visste direkt. Ni vet, det gör ont att behöva trycka på svara knappen. Det gör ont att veta, efter detta blir inget som det någonsin har varit. Jag svarade, minns inte orden men jag minns tårarna. Sakta, ljudlösa svämmade dom över mina kinder. Tillslut stod jag inte ut, jag väckte er. Mina vänner. Vi grät tillsammans, av tre helt olika anledningar men jag tror våran smärta var likvärdig. Eller var den?
Tiden läker alla sår. Det tar fyra år att gå igenom en sorg. Det har nu gått nio och vi gråter fortfarande men ni ler.

Det sägs att man alltid ska försöka se meningen med saker. Det finns ingen mening.
Inte heller förstår jag meningen med att vakna upp en nyårsdag med plötslig död och skrik i hallen. Meningen med att unga människor med vänner inte orkar, kan eller får leva längre. Eller meningen med döden överhuvudtaget. Vissa saker etsar sig fast i bröstkorgen och kommer aldrig släppt taget. Livet lär sig leva med det,  men förståelsen för döden den uteblir.

Dagen idag minns jag Robban, och jag saknar dig. Det gör ont att jag inte minns sista gången jag hörde din röst men jag minns den. Jag minns ditt skratt och jag minns dig som en far jag önskade mig själv.

.tack.