tacksam.

Är tillbaka i verkligheten, so to speak. Inte i den verklighet jag vill vara i, för den är inte här.
Ryggen är bättre, men det e fan något psykiskt också. Så fort fötterna nuddar betonggolvet så börjar det liksom att mola där bak. Suckie. Borde kanske ge något annat en chans, för att rädda mig själv. Typ.

Dagarna som har varit har varit underbara. Även om inte alla sekunder är helt top notch exakt hela tiden så är känslan av en annan människa i ens närhet fantastisk. Om man nu som jag råkar gilla den där människan väldigt mycket vill säga. :)
Gårdagen var awesome so to speak. Underbar sol, goda öl, fina människor och massa bra musik!! Ibland får man försöka tänka på allt det fina, så lätt att lägga fokus fel. Men nu ler jag, för minnen, för en förtidig present och för att jag känner pirr under huden.

Nu är det rast. Blåbärsoppa och knäcke, smuck!
Sen e de bara ett pass kvar innan jag slutligen kan åka hem och sooooova. Helt galet trött. 30mil i min bil utan AC och utan sällskap när det är ungefär varmare än i Bangkok är inte jättekul, gäsp.

Ta hand om varandra. Somna inte osams. Och le lite extra!

.pyss.