Ni vet dom människor som bara raderar allt som någonsin varit för att det blir lite jobbigt.
Liksom börjar på nytt, om och om igen.
Som samlar på minnen i en låda under sängen men aldrig tittar i den. Som är livrädd för att något ska komma ikapp och pågrund av den rädslan för livet hugger av benet med rivsåret på istället för att vårda och låta det läka. Dom människor som inte klarar av att se ner på sina ärr utan hellre odlar en ny hand. Att lägga i ytterligare en annan ny hand. Istället för att minnas sina ärr och försöka undvika att få flera.
Känner ni inte till någon sådan människa? Var glada iså fall. För träffar ni någon gång på en, spring.
När tiden är inne och ni inte längre är favoritgodiset i påsen kommer ni raderas. Förintas. Som att bli levande döda för varandra. En otäck Zombie med kött runt munnen, irrandes omkring i tomma intet. Det som en gång var.
Jag längtar inte längre efter att ha dig här, men jag saknar dig. -ulf lundell.
Jag skulle nog rader efter kommatecknet. Men då blir han felciterad.
Nu kunde jag likt en djävul så elak, lagt upp en bild på en zombie. Och du skulle inte våga gå ensam i mörkret. Jag är inte så elak. Människor jag möter, som är goda, säger att man alltid ska hålla huvudet högt och inte vara en varböld i rumpan i onödan.
Hur sover du på natten?
.not my probs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar