Hittade gamla sms, röstmeddelanden och massa skit igår. Det är borta nu och det känns knappt. Det som känns mest nu är dom där jävla månaderna i total kaos. Det som känns är tiden som slösats på ingenting. Tänk att Allt kunde bli Ingenting och tänk att alla jävlar hade rätt om att det blir ljusare, det blir det alltid.
Jag hatar ju likgiltighet mer än själva hatet. Att vara helt känslolös och kall mot något, det är en olustig känsla. Alla fall om den inträffar efter kärlek, efter hat. Det kan tyckas vara något att sträva efter, men det känns fel någonstans i mig att inte känna. Är det något jag är bra på så är det ju att känna. Starkt, mycket om allt och ingenting. Hur känner man då igen sig själv när det inte känns?
Men jag vet! Då kan man ju provocera fram känslor?! Toppen din jävla Nöt.
Återgå till ditt intermezzo och förstör inte den feta jävla muren nu. Typ så går tankarna. Och så försöker jag manipulera bort dom genom att tänka på helt andra stuffs, sånt som ändå ger lite leende på läpparna. Men så fattar ju hjärnan att det bara är ett skämt. Och det är då någon annan än jag själv ska spela rollen och liksom bara tappa andan åt mig. Förstår du? Help me out here.
.there is always two sides of a face.
- Posted using BlogPress from my iPad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar