morgonstund.

Det är inte så lätt att blogga om ingenting eller allting. Vad vill jag dela, vilka läser och varför ska jag skriva på nätet. Så därför har jag inte skrivit så värst mycket. Det händer ju för den delen inte mycket i lilla nötens liv heller som kan ge mig inspiration. För mig är det underbart att skriva om kärleken och hur den gång på gång kan sprudla upp i en dans och få hjärtat att slå, men att skriva om det dagligen och hela tiden är kanske inte så jävla kul att läsa... Fast vem skriver man för? Mig eller dig? Lite av båda tror jag, och lite exhibitionistiskt är det nog att blogga. Exhibitionism står förövrigt för viljan att visa upp sig, gärna naken och gärna blotta sitt kön. Det var inte riktigt så grovt jag menade..

Annars då. Livet rullar och jobbet börjar bli väääldigt jobbigt. Har inte hört nåt om nån intervju heller, lite nervöst med väntan. Vet inte ens om jag vill men nu är det dags att ta sig vidare, på ett eller annat sätt!
Längtar tillbaks till semestern, lata dagar på klippan med kärleken och inga krav eller måsten. Stressen var död och nuet det man levde i, det är ju så det ska vara! Gud vad jag önskar jag var oberoende av pengar eller helt räkningsfri... That's freedom! Då skulle jag inte vara hemma lika mycket som nu ;)

Tiden går, det är morgon och jag ser solen gå upp utanför mitt fönster.
Undrar om stunden när jag står i ett stort kök, med vackert trägolv och fönster ut mot vattnet, och ser på soluppgången med kaffeos i näsan och hennes armar runt min midja e långt bort. Allt jag kan veta är att den kommer närmre och närmre.

Godnatt.

Kärlek.

Eftersom jag typ sov 14timmar föregående dygn är jag inte ens speciellt trött nu efter jobbet.. Trampade hem i regnet och njöt av hur vått gräs doftade underbart i mina näsborrar. Flimmerhåren fick verkligen jobba för jag ville andas friheten och inte missa en sekund av den tjugo minuter långa cykelturen. Det är märligt hur lukter kan väcka så många minnen till liv. Jag mindes min barndom, och jag tänkte med vemod att den aldrig mer kommer komma tillbaka. Minns alla kojor vi byggt, alla cykelhopp vi byggt, getingsticken som mamma plåstrat om och blåst på, solen som väckt mig genom rullgardinen och frukostarna på altanen. Jag tänker på min framtid, jag vet hur jag vill ha mitt hus, ett vitt på landet, kanske vid en sjö... Jag tänker att det finns en gäststuga och jag tänker att jag kanske kan lära mig dreja och sitta där inne och göra fina vaser att ställa på bordet med underbart vackra blommor i. Jag tänker att jag måste växa upp nu, fixa min framtid och sluta tänka tillbaka så mycket. Jag är bra på det, att tänka tillbaka. Jag läser gammalt som jag skrivit och jag råkade precis läsa hur jag verkligen älskat en annan människa. Det knöt sig lite i magen att läsa "jag älskar dig" och för ett ögonblick kunde jag inte för allt i livet förstå hur jag ska kunna säga och mena dom orden igen... Hon dödade något i mig, hon dödade oss. Ögonblicket efter insåg jag att kärleken ter sig annorlunda, den är beständig men föremålen växlar (tack mamma nu har även jag yttrat dom hatiska orden) Jag har varit kär i kärleken, jag har varit kär i pojkvänner och flickvänner, älskat sambosar och kärat ner mig i omöjliga konstalationer, det är mitt liv... kärleken. Det bästa sättet att döda hat på borde ju vara med kärlek liksom, då halva min genuppsättning kommer från en av jordens mest känslokalla idiot är jag glad att jag har närmare till kärlek än hat.
När jag nu tittar ut genom regnvåta fönster är det enda jag kan tänka på en varelse som sovit ute hela natten, och jag tänker att jag vill ha varelsen här hos mig. Känna värme, utbyta blickar, höra hennes röst... Inser att jag är fast igen, i kärleken och jag vill bara se framåt!

Men man måste kunna sin historia för att förstå nuet och kunna börja leva i framtiden, därför vägrar jag att glömma det som varit.
Det är trots allt jag.

Godmorgon. nu ska jag sova.